Historia

​

I Lindesnäs, tidigare kallat Sunnanbäck, hade en spiksmedja anlagts av bruksinspektor Ekman år 1793. Här tillverkades liar, hästskor, söm och spik. Ån Äskan dämdes upp för att ge jämn kraftförsörjning och bruket växte. Härur utvecklade sig till 1800-talets mitt ett av landets tio största järnbruk, Lindesnäs Bruk.

Mellan 1854 och 1855 installerades två Lancashirehärdar i stångjärnssmedjan. Efter 1800-talets mitt fanns det planer att koncentrera hela Bergslagets järnhanering hit. I Lindesnäs förädlades tackjärn från bland annat Lövsjö bruk. Brukets produkter transporterades via Lövsjön till Grangärde. För att förbättra transportvägarna planerades på 1860-talet en järnvägsförbindelse till närbelägna Lövsjö bruk. Arbetena med sträckan påbörjades men fullföljdes aldrig. Troligen var den dåliga infrastrukturen en av de främsta anledningar att planerade utbyggnader under 1860- och 1870-talen inte genomfördes.

Under cirka 100 år bedrevs här järnbruk i olika former, innan det hela flyttades till Storhyttan i Stora Tuna, vilket sedermera blev Domnarvets Jernverk i Borlänge. Verksamheten på bruket i Lindesnäs upphörde helt 1895.

Under Lindesnäs Bruks glansdagar bodde drygt 3 300 invånare i Nås socken och därav cirka 500 personer i Lindesnäs. Bruket krävde träkol, varför kolning blev en viktig syssla för många. Ur detta utvecklade sig skogsbruket, som sysselsatte åtskilliga skogsarbetare ända fram till 1980-talet.